Andreas Wassenius: Allsvenskan 2019 – Säsongen som slutade i, ja vadå?

Det har nu gått snart två dygn när jag sitter här och försöker knåpa ihop den här texten med en enorm besvikelse och tomhet i kroppen. Jag har nog burit på tankarna i månader, men inte velat printa ner dem i text då jag har velat vänta ut resultatet i årets Allsvenska. Tankarna är dock densamma som de var i april, juli, september, och nu i slutet på oktober. Visst tappade vi oss själva på vägen?

För mig är AIK en enad organism. Ack så spretiga vi är, men någonstans i slutändan så enas vi. Vad som helst kan komma in och försöka skaka vår värld. Vem som helst kan komma och försöka störa oss. Det slutar alltid på samma sätt; Vi står enade där. Tillsammans. AIK. I år var det första gången jag kände att vi inte var så enade. Vi var någonting annat, något som jag inte kunde riktigt sätta fingret på. Någonstans har vi stått där i månader och pratat om att ”Det är vi mot Europa”, ”Det är vi mot polisen”, ”Det är vi mot resten av Allsvenskan, precis som vanligt”. Levde vi upp till våra ord? Jag vet inte. Det jag vet är att känslan säger mig att det var längesen jag kände att vi under en säsong har varit så spretiga och oenade som vi var i år.

”Nu ska vi ikapp de ljusblå jävlarna”. Jag tror vi alla kommer ihåg ögonblicket. Vi knöt näven tillsammans, och oj vad vi sprang ikapp de ljusblå jävlarna. Ikapp och förbi till ett SM-guld. Där och då var det enandet som förde oss framåt. En bestämdhet som spände över hela AIK och vår brokiga supporterskara. Vi var ostoppbara. Det kändes verkligen som att 2018, det var början på vår nya storhetstid.

 ”Vi ska vara bland de 100 bästa lagen i Europa”. Många av oss var där och hörde uttalandet. Jag trodde på det. Jag tror att vi alla trodde på det. Men någonstans tappade vi det under vägens gång. Rimligtvis torde det vara ett uttalande som vi alla går igång på, men med tiden så har jag glidit längre och längre ifrån det där uttalandet som någonstans skulle staka fram den nya vägen vi skulle gå. Uppenbarligen var vi inte redo som klubb för att ta nästa steg. Men vad är egentligen nästa steg för oss som klubb? Och kan vi enas på samma sätt som vi gjorde den där januarikvällen på Skytteholm i januari 2018?

 Vi slutar alltså som bäst fyra i årets Allsvenska, med en trupp av oerhört fin fotbollskvalitet. Plats fyra, efter våra tre största antagonister. Vi missar Europaplats för första gången sen 2012. Vi åker ut i Svenska Cupen mot AFC som med all sannolikhet slutar som jumbo i årets Allsvenska. Vi åker ut på ett fruktansvärt sätt mot Maribor i kvalet till Champions League. Det är tunga motgångar. Fruktansvärt tunga motgångar. Jag tror ingen i den sportsliga ledningen eller i truppen är nöjd med det resultatet när säsongen summeras, och det ska man nog inte vara heller.

 Samtidigt kan jag nog inte påstå att vi runt omkring sporten har varit 100-procentiga i vårt arbete under året heller. Det finns nog en miljon saker som vi supportrar, organiserade som icke-organiserade, hade kunnat göra bättre under den här säsongen. Det finns nog en miljon saker som vår styrelse och vårt kansli hade kunnat göra bättre också. På samma sätt som Sporten kanske måste ta ett steg tillbaka och se vad som gick fel och vad som kan göras bättre nästa år, så måste vi alla andra också göra det.

 Den här vintern så tror jag att vi alla måste sätta oss ner och diskutera vad vi ska göra för att hitta tillbaka till det som gjorde oss framgångsrika 2018, dvs en väg som vi kan enas kring. Vi måste hitta det som gjorde att vi tillsammans stötte bort all motstånd under ett helt år. Vi måste tillsammans; supportrar, supportergrupperingar, sporten och anställda inom AIK, hitta tillbaka till det som gör oss ostoppbara. Vi måste hitta en ny väg att vandra som vi gemensamt tror på, och som vi gemensamt kan enas kring.

 Jag tvekar inte det minsta på att kompetensen finns inom AIK. Det är lätt att skrika avgå, men att göra en rockad i alla led är nog inte rätt väg att gå. Jag tror nog snarare att bristen på kontinuitet har stoppats oss från att utvecklas då vi hela tiden byter inriktning. Jag tvekar heller inte det minsta på att kompetensen eller engagemang i supporterleden finns. Jag tror att det enda som har stoppat oss i år är att vi inte har varit enade i AIK-leden. Det är dags att hitta tillbaka till det, så att vi i januari 2020 på ett kallt Skytteholm, kan skönja varma vindar och en enad känsla som ska röja en ny väg och ge oss nya framgångar.

 Fram till dess så måste vi prata, vi måste diskutera, vi måste enas. Bli medlemmar i de Supporterföreningar ni känner att ni vill kännas vid. Bli medlemmar i AIK. Köp årskort. Glöm heller inte att AIK är mycket mer än bara Fotbollssektionen. Vi har mer än en handfull sektioner som behöver vårt stöd under vinterhalvåret. Ge dessa sektioner ert stöd.

 Vi ses klockan 19 ikväll på East i Solna för att prata om Villkorstrappan och andra saker!

Andreas Wassenius
Styrelseledamot
Allmänna Supporterklubben