Allmänna Supporterklubben kommenterar Polismyndighetens senaste plan för fotbollen

Allmänna Supporterklubben kommenterar Polismyndighetens senaste plan för fotbollen

Få kan ha undgått debatten kring villkorstrappan, Polisens avisering om att den skrotats, bevisen för att det inte stämde och slutligen myndighetens medgivande om att den fortsatt används.

Nu har, som Fotboll Sthlms Oscar Månsson var först att rapportera, till slut ett utkast letat sig ut från myndighetens arbete med en ny modell för arbetet med idrottsevenemang. ASK har tagit del av dokumenten och vi kan konstatera att det Polismyndigheten nu skickat ut på remiss till bland andra SEF (Svensk Elitfotboll) och SvFF verkar röra sig om en ”Villkorstrappan 2.0”. Det är inte en, som fotbollens aktörer (klubbar, ligorna, förbundet, supportrarna) efterfrågat, modell byggd på dialog, forskning och metoder som bevisligen fungerar. Modellen verkar vara utformad för att få tyst på den interna kritiken inom myndigheten snarare än att faktiskt göra något åt den kollektiva bestraffning villkorstrappan inneburit. Myndigheten har tillmötesgått vissa polisregioners krav på att själva få bestämma över villkoren och därigenom också ökat godtyckligheten och gjort modellen än mer oförutsägbar.

Polisens utkast till ny modell föreslår inte heller något strukturerat sätt att löpande utvärdera effekterna av Polismyndighetens villkor och innehåller dessutom formuleringar som sätter principen om ändamålsenlighet vid myndighetsutövning ur spel. Vi kan helt enkelt konstatera att myndigheten inte ens förstått, eller valt att förstå, vad kritiken av villkorstrappan handlat om.

Allmänna Supporterklubbens slutsats är att villkorstrappan lever och frodas! Polismyndighetens nya handbok innebär inte några egentliga ändringar jämfört med dagsläget. Myndigheten har endast tillmötesgått intern kritik, där man ifrån vissa polisregioner varit missnöjda med att Stockholm tvingat på dem en alltför repressiv och hårdför hållning gentemot svensk fotboll. Godtyckligheten, kontraproduktiviteten och den bristande, eller rättare sagt helt frånvarande, granskningen av myndighetens eget arbete kvarstår.

Villkorstrappan är i sin nya utformning fortsatt varken proportionerlig eller ändamålsenlig. Allmänna Supporterklubbens bedömning är att om utkastet förblir oförändrat kommer fotbollsläktarna i Sverige tömmas en efter en. Med Norra ståplats som första offer för myndighetens krig mot läktarkulturen.

Allmänna Supporterklubben kräver att klubbarna och SEF är tydliga i sitt svar till Polisen och pekar på samtliga av de brister som finns i Polisens utkast till handbok samt att man vägrar att ge upp innan myndigheten lyssnar. Vi måste kunna kräva att Polismyndigheten använder sig av fungerande metoder, att metoderna är ändamålsenliga och proportionerliga, att metoderna ger en gynnsam effekt på ordningsläget och att myndigheten löpande utvärderar att de når upp till dessa krav.

I texten som följer här nedan kommer vi att redogöra för varför vi drar ovanstående slutsatser och samtidigt visa vilka metoder det är som polisen vill använda sig av i framtiden. För mer information om vad villkorstrappan är rekommenderar vi www.villkorstrappan.se eller denna text här på vår webbsida.

Dokumenten ASK har tagit del av

Polisen har skickat ut två dokument på remiss (det vill säga för att få input och åsikter) till SEF (Svensk Elitfotboll). Det ena är en knapphändig sammanfattning som i princip bara beskriver vad Polisen tidigare skickat ut, hur lagstiftningen ser ut, till exempel att polisen får meddela villkor och att det är arrangören som är ansvarig för säkerheten på evenemanget. Det andra är själva handboken som ska ligga till grund för att, som polisen skriver, ”uppnå enhetlighet och tydlighet vid handläggning av ärenden om villkorsgivning. Arbetet med handboken utgår från polisens nationella inriktningsbeslut gällande arbetet med idrott.”. Det inriktningsbeslut man syftar på här är det inriktningsbeslut som togs 2021-03-31 där man beslutade att ta fram handboken. Det är handboken vi kommer beröra i denna text.

Namnet på Polisens utkast till handbok.

Handboken

Handboken inleds med ganska mycket myndighetstext, som egentligen bara beskriver det rättsliga läget kring tillståndsgivning. Till exempel vad som är en offentlig tillställning, att Polisen får meddela villkor, att arrangemanget är arrangörens ansvar, att de kan förbjuda offentliga tillställningar, hur överklagande går till, vem som bär straffansvar och så vidare.

Processen för tillståndsgivning

Processen för tillståndsgivningen enligt Polisens handbok.

Polismyndigheten lämnar det upp till regionerna att avgöra villkor.

Handboken går sedan in på själva arbetet kring villkorsgivningen och redan i delen som beskriver själva processen inför match hittar vi något som vi vill belysa.

Här skriver polisen att det är polisregionerna som ska komma med förslag på villkor till Rättsenheten. Till skillnad från tidigare löften om att man vill göra villkorsgivningen mer enhetlig så gör man en helomvändning, lämnar uppgiften till den lokala polisen och gör det till en regional fråga. Det här kommer att innebära stora skillnader i villkorsgivningen mellan regionerna. Det kan vi konstatera efter att ha läst och skrivit om Stockholmspolisens försvar av, och Region Väst samt Syds kritik av, den ”gamla” villkorstrappan. Vi kan med andra ord räkna med att Stockholmsklubbarna kommer att bedömas hårdare och få andra straff än klubbarna i Göteborg och Malmö, fastän ordningsläget varit identiskt. 

Den enda gång en utvärdering av effekterna av myndighetens egna villkor nämns.

Polisen bryr sig inte om ifall deras villkor ger avsedd effekt

Nästa riktigt intressanta del hittar vi där Polisen beskriver hur uppföljning och utvärdering ska ske. Här är det vad som inte skrivs som vi reagerar mest på. Medan klubbarnas åtgärder och evenemang enligt handboken ska utvärderas löpande efter varje matchtillfälle så utvärderar Polisen sitt eget arbete endast en gång per år. Ingenstans skriver polisen att de förväntar sig att de villkor myndigheten meddelar ska utvärderas utifrån perspektivet att det ska finnas krav på att dessa ska uppnå avsedd effekt. Man utvärderar endast om åtgärderna i sin omfattning har varit tillräckliga och inte om de givit önskvärda resultat. Det är ett tankesätt som återigen pekar på att tanken med tillståndsgivningens utformning fortsatt är kollektiv bestraffning, snarare än att uppnå så trygga och säkra evenemang som möjligt. Om exempelvis en publikneddragning innebär att fler ordningsstörningar inträffar så blir den logiska följden – enligt Polisens modell – att man behöver minska kapaciteten ännu mer till nästa evenemang. Inte att metoden publikneddragningar inte fungerar. Alltså, samma sak som vi ser idag och har sett konsekvent sedan 2019.


Hur Polisens egna årliga utvärderingar brukar se ut vet vi redan: Polisens besked: Villkorstrappan en framgångsfaktor.

Polisens process för utvärdering och uppföljning. Notera att där det står ”Vid behov” handlar det om att uppföljning inte behöver ske på små evenemang utan ordningsstörningar. Inte om ifall man ser ett behov av att utvärdera effekt av villkor.

Polisen nämner återigen, trots att står flera gånger i inledningen av dokumentet, att man kommer att förbjuda tillställningar om inte arrangören går med på samtliga krav som myndigheten ställer.

Utformning av villkor

Efter att snabbt och styvmoderligt ha avhandlat utvärderingen av sitt eget arbete går myndigheten in på delen om hur villkor ska utformas. Redan i första stycket så väljer man att försöka tvinga klubbarna att acceptera villkoren, oavsett hur de ser ut, genom att hota med att evenemanget inte får genomföras. Som vanligt skriver myndigheten att det är arrangören (Polisen använder konsekvent ordet ”anordnaren”) som ansvarar för att det råder god ordning. Efter det går man snabbt vidare till att säga att man avser att inte tillåta evenemang om anordnaren inte går med på alla de krav som myndigheten ställer.

Proportionerliga villkor

Så länge Polisen kan peka på att det blivit lättare att ingripa, vilket de nog alltid kan peka på, så kan de ställa vilka villkor de vill.

Myndigheten började redan i samband med att man aviserade att handboken skulle tas fram prata om att villkor ska vara proportionerliga. Proportionalitetsprincipen är en grundläggande rättssäkerhetsprincip, som innebär att vidtagna åtgärder inte ska gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. Principen är särskilt viktigt vid offentlig maktutövning och myndighetsutövning. Det är alltså ett krav på Polismyndigheten att deras myndighetsutövande ska vara proportionerligt och ändamålsenligt. Det sistnämnda verkar de däremot ha glömt bort när de utformat handboken.

Handboken åsidosätter ändamålsenligheten

Genom myndighetens krassa konstaterande att ”Med utgångspunkt i de beviskrav som gäller i allmänna förvaltningsdomstolar bör det vara tillräckligt att Polismyndigheten gör sannolikt att villkoret kommer att förbättra möjligheten att ingripa mot brott och ordningsstörningar” så struntar myndigheten i ändamålsenligheten. Man säger egentligen att oavsett egentlig effekt på ordningsläget så kan myndigheten alltid peka på att ett villkor har underlättat för arrangör eller polis att ingripa mot ordningsstörningar. Det här har stora brister ur rättssäkerhetssynpunkt och är en av de sakerna som varit central i kritiken mot villkorstrappan. När man inte heller utvärderar om villkoren har en gynnsam effekt på ordningsläget så har man satt principen om ändamålsenlighet helt ur spel.

Trappan har blivit en pil?

Villkorstrappan som blev en pil?

Så här ser den nya villkorstrappan ut. Den är numera en pil, men när vi läser vad man lagt in i bedömningen, vilka åtgärder som är aktuella och hur resterande handbok är utformad kan vi konstatera att innehållet är detsamma. Villkorstrappan lever och frodas!

Polisen beskriver visserligen kort hur och när villkor kan mildras, vilket var något som saknades i den ”gamla” villkorstrappan. Men informationen om när det är lämpligt att mildra villkor är fortsatt knapphändig och det hela verkar, åtminstone vid en första anblick, ganska godtyckligt.

Polisens beskrivning av hur villkor kan mildras är långt ifrån lika tydlig som när de beskriver hur de kan skärpas.

Handboken avslutas sedan med exempel på villkor som kan tillämpas vid olika typer av ordningsstörningar.
Ni kan själva läsa dessa här.

Hela handboken finns tillgänglig att läsa här.

Allmänna Supporterklubben är en fristående supporterförening till AIK.